photojournalist Diana Savina

mail@dianasavina.com

FEMINISTANBUL

 

Från Galatatornet i söder till Taksimtorget i norr slingrar sig demonstrationståget längs med den långa boulevarden Istiklal. Det är internationella kvinnodagen 2015, och förutom de tiotusentals demonstranterna som skanderar ”kvinna, liv, frihet” på både turkiska och kurdiska, står ett hav av poliser på andra sidan av barrikaderna. Demonstranterna har målet inställt på Turkiets politiska hjärta – Taksimtorget och den intilliggande Geziparken.

 

Feminismen i Istanbul är en brokig men stark rörelse, som är på frammarsch sedan det brutala mordet på universitetsstudenten Özgecan Aslan.

 

Vi är här för att återta rättigheterna över våra kroppar och våra liv, säger demonstranten Ayze Toksoz.

 

Taksimtorget har sagts vara Turkiets motsvarighet till Tahrirtorget i Kairo, där de egyptiska medborgarupproren startade 2011. Försommaren 2013 utspelade sig här en av de mest betydelsefulla händelserna i Turkiet på flera decennier.

Ett dussintal personer hade samlats i Geziparken för att fredligt protestera mot att kommunen beslutat att hugga ner parkens träd för att bygga nya köpcenter. Polisen avhyste demonstranterna med brutalt övervåld och när detta nådde allmänheten – främst via sociala medier – utlöstes protester och strejker i hela Turkiet. Kring Geziparken samlades hundratusentals, främst unga personer, för att demonstrera mot dåvarande regeringspartiet Rättvise- och Utvecklingspartiets (AKP) auktoritära tendenser, dess ingrepp på Turkiets sekularism och för att kräva press- och yttrandefrihet i det land i världen som har flest journalister fängslade.

Polisen bemötte demonstranterna med tårgas och vattenkanoner, bara i Geziparken dödades elva demonstranter och 8 000 skadades.

Kvinnor och HBTQ-personer har blivit mycket mer synliga sedan protesterna i Gezi, säger fotografen Damla Atak på ett café på en smal parallellgata till Istiklal.

Alla var vi där tillsammans för att kräva mänskliga rättigheter. Jag kände att det här var en andra chans för människorna i Turkiet. Det var en av de finaste dagarna i mitt liv, fortsätter hon.

 

Det brutala mordet på 20-åriga psykologistudenten Özgecan Aslan tidigare i år blev något av en katalysator i Turkiets feministiska kamp. Efter ett våldtäktsförsök blev hon knivskuren och bränd till döds, var på hennes kropp slängdes i en flod. Tre män har erkänt dådet och Özgecan Aslan är inte ensam. Varje dag mördas i snitt tre kvinnor i Turkiet och det är inte ovanligt att dessa mord, liksom våldtäkter och hatbrott mot HBTQ-personer, ger upphov till protester från feministiska aktivister.

 

De som fattar beslut över kvinnor är män med slipsar. Alla beslut kommer från ’machominds’, säger den feministiska aktivisten Haziran Duzkan.

Det är i slutet på mars och Istanbuls årliga feministiska filmfestival Filmmor är inne på sin fjärde dag. Haziran sitter i ett inrökt café i väntan på att filmen ’Regarding Susan Sontag’ ska visas i filmsalen bredvid.

Recep Tayyip Erdogan, som först kom till makten år 2003, uppmanar kvinnor att skaffa minst tre barn och benämner abort som ”mord”. Han har i ett uttalande sagt att “jämlikhet mellan könen är emot naturen” och att kvinnor inte kan arbeta på samma positioner som män, för att det inte går att “ställa samma krav på en gravid kvinna som en man”.

Jag tycker Erdogans politik är gammaldags och vidrig, han vill bara få oss kvinnor att stanna hemma, säger Haziran Duzkan.

 

Det feministiska motståndet mot den konservativt förda politiken tar sig många former - många av dem till synes vardagliga, som exempelvis att lära sig cykla.

Vid några stenbänkar i Yoghurtcuparken i stadsdelen Kadiköy har ett dussintal kvinnor i olika åldrar samlats med lika många cyklar – några medtagna hemifrån, andra hyrda i en närliggande cykelbutik.

Inom den turkiska kulturen är det vanligt att män tror att om kvinnor cyklar riskerar de att förlora oskulden. Därför fruktar de att vi cyklar. Att köra bil och att cykla betraktas väldigt mycket som männens grej, säger Basak Onbir, en av initiativtagarna till cykelträffarna där kvinnor lär andra kvinnor att cykla.

Vi kan också göra dessa saker och vi kan lära varandra. Vi kvinnor stärker varandra genom solidaritet, fortsätter hon.

Någon gång i månaden träffas de och ibland anordnas längre turer där kvinnorna tillsammans upptäcker Istanbul på cykel.

Under vilopauserna beskriver flera av kvinnorna som närvarar hur män brukar titta konstigt på dem, skratta eller dra skämt om dem när de cyklar förbi på gatan.

 

På flera offentliga platser i Istanbul är männen i kraftig majoritet. Att gatubilden ser ut som den gör hänger ihop med den rådande synen på män och kvinnors olika roller, menar Gülnur Acar-Savran, forskare i sociologi vid Istanbul University.

Kvinnors obetalda arbete hemma är kärnan i det patriarkala samhället, vad som får det att gå runt, säger hon.

Medan männen jobbar, engagerar sig i politik, nätverkar eller möter vänner förväntas kvinnorna stanna hemma och ta hand om hushållet, barnen, de äldre och de sjuka. Eventuellt får de jobba oavlönat på mannens företag, gård eller affär.

Vissa arbetsplatser tar emot kvinnor, förklarar Gülnur Acar-Savran, men de får då ofta arbeta för en lägre lön än sina manliga kollegor.

Medan vissa kvinnorättsaktivister kämpar för att kvinnor ska få betalt för arbetet de utför i hushållet, fruktar andra detsamma. De senare anser att det riskerar att ytterligare låsa kvinnorna hemma, när pengarna inte går till kvinnan själv utan till hela hushållet – alltså indirekt till mannen, hushållets överhuvud. Dessa aktivister ser istället kommunal barn- och äldreomsorg som lösningen.

 

Den sjunde juni hölls Turkiets parlamentsval. En politisk vår kulminerade i ett ödesval, vars resultat kom att bli ett framsteg för landets kvinnor, HBTQ-personer och kurder. Som oppositionsparti till president Erdogans Rättvise- och Utvecklingsparti (AKP) stod det unga Folkets Demokratiska Parti (HDP), som för första gången passerade den tioprocentiga riksdagsspärren, och det med råge. För AKP gick det sämre, partiet som innan valet 2015 hade egen majoritet i parlamentet, fick nöja sig med 41 procent av rösterna.

Aldrig tidigare i Turkiets historia har så många kvinnor, HBTQ-personer och kurder suttit i parlamentet, som nu efter att HDP röstats in. HDP är ett pro-kurdiskt, socialistiskt och feministiskt parti med ett särskilt fokus på minoritetsgrupper. Av partiets kandidater måste 50 procent vara kvinnor och tio procent HBTQ-personer, något som är banbrytande inom landets politik.

HDP har ett särskilt starkt stöd bland feministerna i Turkiet, främst de kurdiska. Men ett likhetstecken bör inte sättas mellan HDP och Turkiets feministiska kamp, den är mer mångfacetterad än så.

Men euforin över HDP:s intåg skulle emellertid komma att bli kortvarig.

 

Valresultatet ledde till parlamentariskt kaos, där det största partiet AKP inte lyckades bilda regering. Det var starten på en turbulent sommar.

 

Den 20 juli hade runt 300 unga politiska aktivister, som i första hand rest från Istanbul, samlats i staden Suruc, för att stödja den av Islamiska Staten (IS) hårt ansatta kurdiska staden Kobane i norra Syrien.

Det var då en självmordsbombare detonerade en klusterbomb. 32 personer dog och 104 skadades.

IS tog på sig ansvaret för bombningen, men många menade att Erdogans AKP inte gjort tillräckligt för att motarbeta IS, och från kurdiskt håll hölls AKP som delvis ansvariga för att bombningen ens kunnat ske.

Erdogan reagerade, men inte bara mot IS. När regeringens motoffensiv sattes in var udden även riktad mot den av EU och Nato terroriststämplade organisationen Kurdistans arbetarparti (PKK). Några dagar efter IS attack i Suruc, började turkiska styrkor attackera både IS och PKK i Syrien och Irak.

 

Den 21 augusti utlyste så Recep Tayyip Erdogan nyval, som ska hållas 1 november. Efter att nyvalet utlysts, har spänningarna mellan turkiska nationalister och kurder eskalerat ytterligare på många håll och därmed har flera års fredsförhandlingar omintetgjorts.

 

HDP:s högkvarter ligger i stadsdelen Tarlabaşi. Ayşe Erdems kontor har vita väggar, guldig stuckatur och högt i tak. Hon sitter med ena armen på fåtöljens armstöd och vilar huvudet i sin hand.

HDP:s lokaler har utsatts för hundratals attacker och när vi, den elfte september, besöker ordförande Ayşe Erdem har nästan samtliga av provinsen Istanbuls 39 kontor attackerats på bara ett par dagar.

 

Vi visste att vi skulle bli attackerade, det hade offentliggjorts på sociala medier redan innan den första attacken. Så varje HDP-distrikt hade kontaktat den lokala polisen för att de skulle skydda oss. De kom, men inte för att skydda oss. De stod ett tiotal meter ifrån och kollade på när gärningsmännen attackerade våra byggnader, säger Ayşe Erdem.

Varje natt har de attackerat nya byggnader och det är uppenbart att det inte bara är känslomässigt instabila människor från gatan som utför det här, utan det är väldigt systematiskt och organiserat. Gärningsmännen kommer i bussar och de riktar in sig på de rum där vi har dokument med information om medlemmar, fortsätter hon.

 

Attackerna mot HDP innebär också en attack mot feminismen i Turkiet, eftersom

HDP har starkt stöd bland feminister i Istanbul och det faktum att kurdiska kvinnor är en särskilt politiskt aktiv grupp i Turkiet.

 

I en källarlokal inte långt från Taksimtorget, sitter sex journalister runt ett bord med varsin laptop. En klipper tv-material från en presskonferens, en skriver om bilden på pojken Alan Kurdi som spolats upp på stranden i turkiska Bodrum, en annan om de senaste dagarnas nästan 200 attacker mot partiet HDP:s olika byggnader. Jinha är en nyhetsbyrå där bara kvinnor arbetar. En av dem är Dilan, som efter sin journalistutbildning arbetade på en av de större tidningarna, innan hon började på Jinha.

Vi fokuserar på kvinnor, på var kvinnorna befinner sig i en situation, hur situationen påverkar dem och hur de själva är aktiva - vilken roll de spelar, säger hon.

På grund av det patriarkala samhället i Turkiet och det faktum att det ses som problematiskt att ens prata om kvinnor, vill de flesta inte läsa den typen av nyheter vi lyfter fram, de tycker nog att det är för besvärligt.

Förutom kontoret i Istanbul och huvudkontoret i staden Diyarbakir, har Jinha kontor i Sulaymaniyya i irakiska Kurdistan samt i den syrisk-kurdiska regionen Rojava. De har även många reportrar utspridda i de kurdiska krigszonerna.

– Kriget påverkar många kvinnor, och det är vinkeln på vår krigsbevakning. Inte nödvändigtvis utvecklingen i själva kriget, säger hon.

Av säkerhetsskäl undertecknas artiklarna på hemsidan med initialer för att minska riskerna för enskilda journalister.

– Vi är inte rädda, vi är vana vid det här. I Turkiet är det vanligt med polisräder mot alternativa nyhetsförmedlare och tidningar, att hemsidor stängs ner och att journalister fängslas. Dagstidningen Hurriyet fick sin redaktion attackerad nyligen efter att ha publicerat kritik mot AKP. Så dessa mobbar är verklighet även för de medierna som är mer mainstream, det gäller inte längre bara de alternativa.

Men visst finns där en oro för utvecklingen, erkänner hon.

Jag förlorade några vänner i bombningarna i Suruç, flera av dem som dog var från Istanbul. Många av våra reportrar i Kurdistan har knappt någon säkerhet över huvud taget, en av dem sköts nyligen av polisen, men hon överlevde, säger Dilan.

Polisen riktar in sig på oss journalister, så visst är vi oroliga, men vi måste ändå visa vad som händer.

 

En möjligt utkomst efter nyvalet 1 november kan komma att bli en koalition mellan Erdogans AKP och det nationalistiska MHP, en koalition som sekulära feministiska aktivister fruktar.

– Det kommer bli mycket värre för kvinnor i Turkiet, för de partierna är emot kvinnor. De vill inte se dem på gatorna eller i parlamentet, säger HDP Istanbuls ordförande Ayşe Erdem.

Hon får medhåll från journalisten Dilan.

– Nationalisterna avfärdar öppet HBTQ-personer och de har varken någon politik som berör kvinnor direkt eller några kvinnliga kandidater. Jag tror att det skulle innebära en ökning av våld, bara under den tiden AKP har regerat har våld mot kvinnor ökat med 500 procent. Det skulle innebära krig, inte bara beväpnat krig mot kurder, utan även ett krig mot kvinnor och HBTQ-personer, säger hon.

"Jag har varit politiskt aktiv så länge jag kan minnas, och aldrig har jag varit med om något liknande. Allting har förändrats."