photojournalist Diana Savina

mail@dianasavina.com

Psykisk ohälsa bland unga

 

Östgöta Correspondenten 14-10-27

 

http://www.corren.se/nyheter/linkoping/lisette-om-sin-depression-7455068.aspx

http://www.corren.se/nyheter/linkoping/felicia-om-sin-utbrandhet-7455109.aspx

http://www.corren.se/nyheter/linkoping/anna-om-sin-bdd-7455055.aspx

http://www.corren.se/nyheter/linkoping/malin-om-sin-anorexi-7455059.aspx

http://www.corren.se/nyheter/linkoping/lovisa-om-sin-panikangest-7455139.aspx

http://www.corren.se/nyheter/linkoping/tilia-stottar-unga-som-mar-daligt-linkoping-7455226.aspx

 

LISETTE, 17 ÅR

 

 

- Jag är ett otursbarn. Vart jag än är händer något, skrattar Lisette - men låter samtidigt lite uppgiven.

 

Lisette var flickan som alldeles för tidigt iträdde rollen som mamma till både sin egen mamma och storebror. Pappan gick bort när hon var liten och mamman var “som en trettonåring i huvudet”, förklarar hon. Sedan femårsåldern har hon bott i olika fosterhem och som tioåring flyttade hon och hennes bror till en familj i ett litet samhälle utanför Linköping. Hon beskriver de fosterföräldrarna, Anette och Göran, som underbara människor som hon ser som sina föräldrar.

 

Lisette drabbades som 13-åring av en ätstörning, som följdes av en depression. Att just hon drabbades tror hon bland annat är en följd av hennes uppväxt.

 

Hon berättar om det första fosterhemmet där hon och hennes ett år äldre bror hamnade när hon var fem år. Där blev de kvar tills hon var tio.

 

De fick ärva familjens äldsta barns kläder, medan pengarna de fick för att ha Lisette och hennes bror kunde finansiera en sprillans ny bil och en resa till Turkiet - dit de två i inte fick följa med.

 

Poolen på baksidan var till för deras egna barn och i vardagsrummet fick de inte vistas.

 

Efter ett tag larmade skolan. Både hon och hennes bror som tidigare hade varit glada barn hade plötsligt blivit väldigt tysta. Lisette förklarar att det var en följd av att fosterpappan hotade att slå dem ifall de sa fel, vilket ledde till en rädsla för att säga något över huvud taget.

 

- Jag minns den första gången jag vågade höja rösten mot dem. Jag var åtta. Jag hade matteläxa och satt i mitt rum och räknade ut plustal. Trots att jag hade svårt för skolan så gick just det väldigt bra och jag blev färdig snabbt. Jag var så stolt, gick ner för trappan och sa “jag är färdig!”. Då blev de förbannade och sa att “nej, det är inte du som gjort den!”. “Jo”, svarade jag. “Det är din bror som gjort läxan åt dig!” Sa han och drog sedan med mig upp på mitt rum och sa att “du få komma tillbaka när du säger sanningen” och jag minns att jag blev så frustrerad. Jag öppnade dörren och sa “det var visst jag som gjorde den!”. Då kom han med uppdragen hand men då slog jag igen dörren. Sedan blev det tyst och jag blev stående där. Jätterädd.

 

- När man var hos dem så var man inget, man var bara dålig. Man var liksom “den där”. De hade dessutom svårare för mig än för min bror, jag vet inte varför.

 

Till slut fick de träffa en psykoterapeut som syskonen sakta vågade öppna sig för. Terapeuten förstod att något var fel och Lisette förklarar att det är hennes förtjänst att syskonen slutligen fick flytta till den nuvarande fosterfamiljen - efter fem år. Lisette har lågt förtroende för Socialtjänsten.

 

- När vi var hemma hos mamma under helgerna förklarade vi för henne hur det var. Varje gång vi åkte ifrån henne grät vi. Hon var kanske inte den bästa mamman men hon var i alla fall inte elak. Hon försökte ta upp det med Socialtjänsten, förklarade att vi inte skulle vara där, att något var fel. Men de trodde bara att hon ville ha oss tillbaka så de tog det inte på allvar. När de väl gjorde sina besök hos fosterfamiljen var allt så tillputsat och de pratade bara med fosterföräldrarna, aldrig med oss.

 

Som trettonåring började Lisette utveckla en ätstörning. Hon svalt sig själv för att bedöva sin ångest. Den skulle komma att pågå i nästan tre år och vid ett tillfälle var hennes puls nere på 41, gränsen för tvångsinläggning gick vid 40.

 

- En dag när jag stod i duschen drog jag med handen igenom håret och en hel näve följde med. Jag började storskrika. Anette kom in och såg mig stå där med allt hår. Hon sa att “det handlar om maten, jag ser att du har slutat äta”, och jag stod bara där, tyst och chockad.

 

 

Efter två månader fick hon tid på Ätstörningskliniken på BUP. Dietisten på kliniken gav henne matscheman. Det var tuffast i början och hon fuskade mycket. Men fosterföräldrarna låg på. Vännerna Sara och Alva låg på. Till och med boende i det lilla samhället höll koll på henne, och larmade Anette när Lisette var ute på hennes timmeslånga promenader.

 

- Det var en svår period. Hur ska jag kunna äta om jag inte får träna? Inte ens gå? Den ångesten tvingades jag att övervinna helt på egen hand, säger hon och tillägger att man inte kan hjälpa någon som inte själv vill bli hjälpt.

 

Tanken på framtiden gör henne splittrad.

 

- Jag tror att allt var lättare förr, när sociala medier inte fanns. Under en tid tog jag bort både Facebook och Instagram, jag behövde stänga av världen för att kunna fokusera på mig själv. Allt blev så mycket enklare och jag kände att jag bara kunde vara. Överallt på Instagram ser man pinnsmala tjejer, nyttig mat och träning, jag kan fortfarande känna av den pressen.

 

Hon tar en paus.

 

- Fortsätter idealen såhär så tror jag bara att unga kommer må sämre och sämre. Världen är så sjuk idag egentligen, jag vill inte ens veta hur världen ser ut när jag själv får barn.

 

Men hon ser mer hoppfullt på sin egen framtid. Idag mår hon bättre och samma dag som vi träffas har hon återupptagit gymnasiet som hon tvingades hoppa av åtta månader tidigare. Hon bor nu ensam i en ungdomslägenhet och har planerna att plugga färdigt och jobba med människor.

 

- I framtiden vill jag hjälpa andra. Jag har alltid velat jobba på Socialtjänsten, då de jag mött där har varit så himla dåliga. Jag har ju mina erfarenheter och på gymnasiet läser jag vård och omsorg. Jag har även själv tänkt bli fostermamma, det vore mysigt och barnen skulle nog uppskatta att hamna hos någon som varit med om samma sak.

 

ANNA, 21

 

Förra hösten fick Anna diagnosen BDD - Body Dysmorphic Disorder.

 

- De flesta känner ju till ätstörningar, anorexi och bulimi till exempel. Man vet ju vad det handlar om. Skulle jag däremot fråga någon på stan om den vet vad BDD är, skulle den ju bara rynka på pannan och säga nej. Själv hade jag ingen aning om att det fanns, när jag fick diagnosen.

 

Hur skulle du beskriva din BDD?

 

- För mig är det behovet att kontrollera kroppen, och ångesten över att inte kunna göra det. Kan man inte dölja det man har ångest över får man panik till slut. Jag hade alltid ett behov av att se perfekt ut. Trots att jag visste att jag inte såg perfekt ut så ville jag alltid uppnå den där perfektionen.

 

- Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu. Faktum är att allt blev så mycket lättare efter att jag fick diagnosen, berättar hon.

 

Hon har kunnat läsa sig till hur andra har det och märker att folk har fått en djupare förståelse för hur dåligt hon mått.

 

För Anna var hakan alltid ett stort problem. För henne kändes det som att alla hon mötte såg hennes haka och inget annat. Tittade någon på henne på stan var det aldrig för att hon såg bra ut, utan för att de såg något konstigt. Hon klädde sig aldrig i färgstarka kläder, dels för att synas mindre och dels för att se mindre ut.

 

- Jag hatade att vara med på bilder. Nästan alla bilder som finns på mig på Facebook har jag tagit själv. Då kunde jag själv bestämma helt över bilderna, experimentera med ljuset så att bara mina bra sidor syntes. Jag fick aldrig visa något dåligt eller fult. En av mina bästa vänner la upp många bilder på oss två men jag bad henne alltid ta bort dem för att jag såg så konstig ut, så till slut slutade hon lägga upp bilder på oss helt.

 

Hon har haft några förhållanden genom åren och sedan början av hösten 2013 är hon tillsammans med en pojkvän som varit till stort stöd. Men hon berättar att tidigare relationer definitivt har påverkats av hennes sjukdom.

 

- Det blev ju tröttsamt för den jag var med att alltid behöva höra “åh, jag är så ful” och “åh, jag ser så konstig ut”. Vissa dagar klarade jag inte att visa mig över huvud taget. Efter att jag var på en sminkrådgivning kunde jag inte gå utanför mitt hem utan smink för att jag fick så mycket ångest. Jag tyckte verkligen att jag såg förjävlig ut osminkad. Han blev ledsen och irriterad över att jag inte såg vad han såg - och jag blev frustrerad för att han inte förstod mig. Jag argumenterade alltid bort komplimanger med “nej, du har fel, jag vet ju hur jag själv ser ut”.

 

Till saken hör att de killar som hon tidigare haft relationer med, knappast fick henne att må bättre.

 

- Han som var värst kunde vara väldigt våldsam och manipulativ. I början var det bra, men det blev snabbt värre. På en fest kastade han en kille i ett glasbord efter att vi två bara pratat med varandra. Vi var tillsammans nästan ett år, för jag vågade inte lämna honom. Han sa så mycket elakt, att jag var dum i huvudet och att jag var så ful att jag aldrig skulle hitta någon som var bättre än honom. När någon som säger att han älskar en även säger sådana saker så tror man ju på det. De var riktiga skitstövlar men jag trodde väl inte att jag förtjänade bättre.

 

Anna började gå hos en psykolog, något hon önskar att hon hade gjort tidigare. Psykologen talade om för henne vad hon fick göra och inte.

 

- När jag stod i hissen skulle jag stå med ryggen mot spegeln så jag inte hade någon möjlighet att spegla mig. Jag fick inte ha håret hängandes i ansiktet. Hon sa att jag skulle sitta i solljuset och låta bli att vända bort ansiktet. Så som du och jag sitter i solen nu till exempel, så hade jag aldrig kunnat sitta tidigare.

 

Är det jobbigt?

 

- Ja, det är väldigt jobbigt. Men jag tvingar mig själv göra det. För min egen skull. Jag måste hela tiden utmana mig själv. I början tyckte jag det var jättejobbigt att exponera mig själv, jag var alltid helt slut efteråt. Men ju mer jag utmanar mig själv, desto mer stolt blir jag av att klara av det. Jag blir inte sådär trött längre, snarare glad och pigg.

 

Hon oroas dock för att sociala medier kommer få allt fler att må sämre, i en allt för tidig ålder.

 

- Det är en sådan hets överallt, man måste alltid vara så populär. Det blir lättare att bli utstött och mobbad om man inte är den som är mest populär. Jag kan erkänna att jag under perioder som jag mått jättedåligt blivit en “like”-sökare. Jag har lagt upp bilder där jag ser så bra ut som jag bara kan och varje “like” får en för stunden att må lite, lite bättre. Jag var ändå rätt stor när sociala medier kom, idag sitter ju barn under tio år på de här ställena.

MALIN, 16

 

 

Som 14-åring blev hon upptäckt som modell, våren 2012. Hösten därpå insjuknade hon i anorexi.

 

Den 181 cm långa Malin hade precis börjat tillfriskna från sin ätstörning när hon återigen besökte modellagenturen i Stockholm 2013. Hon hade gått upp i vikt och vägde då 53 kg.

 

- Trots att kvinnan på modellagenturen kände till min ätstörning, sa hon att jag behövde gå ner 3 cm runt midjan - men att jag gärna fick göra det “på ett sunt sätt”.

 

Där och då bestämde hon sig för att ge upp sin dröm.

 

- “Jag går inte ner i vikt för er skull”, sa jag. Jag satte min hälsa i första hand. Jag skulle behöva gå upp tio kilo till för att ens bli normalviktig.

 

Det var inte bara på kroppen som modellagenturen ställde orimligt höga krav.

 

- Man skulle alltid vara jätteframåt, jätteglad, prata massor. Man fick inte se arg ut, inte säga att man var trött.

 

I sjunde klass blev Malin deprimerad. Läkarna sa att hon hade drag av både bipolär sjukdom och borderline, men då hon inte fyllt 18 sattes aldrig någon diagnos.

 

- På en dag kunde jag gå från toppen och må jättejättebra, till botten och må jättejättedåligt. Det är troligtvis ärftligt från min pappa, han är antagligen bipolär men han har inte velat kolla upp det själv. Han vill inte erkänna att han är deprimerad.

 

- Eftersom både pappa och jag troligtvis är bipolära, så påverkar vi verkligen varandra. Om han är ledsen, blir jag ledsen. Då blir han ännu ledsnare och då blir jag ännu ledsnare. Det blir en ond cirkel. Därför bor jag mest hos mamma.

 

Hennes psykiska instabilitet och pressen från modellagenturen ledde till att Malin gradvis började utveckla anorexi. Hon slutade äta och började träna intensivt. Mobilen var full av bilder på smala tjejer och hon ställde in påminnelser om att hon inte fick äta. På Instagram följde hon många tjejer som la upp bilder föreställande så kallad “thinspo” - thin inspiration.

 

- Ifall jag ville äta, gick jag istället in och kollade på de smala tjejernas bilder och då kunde jag strunta i det. De blev min inspiration till att inte äta.

 

En tjej uppmärksammade att Malin följde alla dessa “thinspo”-konton.

 

- Hon skrev till mig att jag skulle sluta med det, för att hon själv gått igenom det. Hon visade att hon brydde sig och att hon fanns där ifall jag ville prata. Vi träffades och idag är vi bästa vänner!

 

Idag mår Malin bättre. I ett och ett halvt år har hon gått hos en psykolog, träffat läkare och tar antidepressiv medicin. Medicinen gör så att hon inte blir riktigt lika glad som hon kunde bli förr, men inte heller lika deprimerad. Hon är tacksam för all den hjälp hon fått.

 

Med erfarenhet av modebranschens inte allt för glamorösa baksida vill hon göra vad hon kan för att andra inte ska behöva gå igenom samma sak.

 

- Överallt i sociala medier tävlas det i vem som tränar mest och vem som äter bäst. Därför tänker jag mig för när jag lägger upp bilder på exempelvis Instagram, för jag vet att det finns trettonåringar som ser upp till mig och jag vill inte uppmana till sådana ideal.

 

På sin blogg skrev Malin ett långt inlägg där hon beskrev sin ätstörning och depression, för att få berätta sanningen för sina läsare. Inlägget möttes av många värmande, peppande kommentarer.

 

- Vi måste börja prata om hur vi mår. Uppmärksamma att det är okey att må dåligt, att man inte ska skämmas utan våga berätta och våga söka hjälp! Du lever bara en gång och den ska du ta vara på. Hur svårt det än känns, tänk aldrig tanken att ta livet av dig - för det finns alltid någon som bryr sig.

FELICIA, 23 ÅR

 

- Jag ville vara den där karriärskvinnan, jag skulle inte sätta någon man före mig. Det var jag som skulle lyckas. Men när jag väl står där med drömjobb, drömlägenhet, drömman och allt jag någonsin velat ha… kommer jag vara nöjd då? Nej, för har man den inställningen så blir man aldrig nöjd. Det är därför “lyckade” personer är lyckade - de vill alltid framåt. Men det är ju också därför vi har så många som blir utbrända.

 

Felicia ville alltid vara bäst. Ha högsta betyg i allt. På högstadiet fick hon sin första panikångestattack. Det var på en mattelektion i nian.

 

- Jag stod på toaletten och grät och hyperventilerade. Inte så länge, kanske bara en halv minut eller så. Sedan gick det över och jag såg inte mer allvarligt på det då.

 

På gymnasiet gick hon ett populärt teoretiskt program som det krävdes höga poäng för att komma in på och hamnade i en klass med många tjejer som liknade henne själv. Hon berättade för sin mamma om de höga prestationskraven hon hade på sig själv.

 

- Mamma förstod inte vart det kom ifrån, hon sa att “du behöver inte ha MVG i allt, det räcker med godkänt. Du är lika bra oavsett”, men det hjälpte ju inte.

 

Vid ett tillfälle fick hon en bok, Duktighetsfällan. Den handlar om kvinnor som bränt ut sig tidigt i livet.

 

- Jag läste knappt tio sidor i den, sedan kunde jag inte läsa mer. Jag bara grät för att jag kände igen mig så mycket. Då var jag arton. Jag skulle vilja läsa den idag för att se om jag kan ta till mig mer nu.

 

När det var dags för studenten fick hon gå upp på scenen och ta emot stipendier. Hon hade lyckats få alla MVG utom ett.

 

Medan många av hennes vänner tog en paus efter studenten - för att jobba eller resa - tog hon betygshetsen med sig, flyttade till en ny stad och påbörjade universitetet direkt. Än en gång hamnade hon med likasinnade tjejer i klassen.

 

Hon var ett ensambarn med skilda föräldrar. Hennes mamma var sedan tidigare psykiskt sjuk och någon månad efter att Felicia flyttat hemifrån för att börja på universitetet tvingades hennes mamma åka in på psyk.

 

- Jag hanterade det aldrig. Jag tryckte bara bort det. Jag var helt inställd på mitt och ville inte låta det trycka ner mig. Men sanningen var väl att jag inte orkade tänka på det för att det var alldeles för jobbigt.

 

Hösten första året på universitetet började hon gå i samtalsterapi. Hon visste inte hur hon skulle hantera allt med hennes mamma och den ohållbara prestationsångesten.

 

- Jag försökte tänka på annat genom att gå på fester och träffa killar. Jag gick ut och drack på helgerna, gjorde andra dumma saker som jag kunde ha ångest över istället. Jag ville liksom täcka över den ursprungliga ångesten med annan, mer ytlig ångest.

 

Nu gick hon en kreativ utbildning och det var inte längre betygen man tittade på, utan portfolion. Hon tog på sig förtroendeposter och engagerade sig ideellt vid sidan av studierna. Verkligheten kom dock ifatt henne och hon kunde inte längre blunda för hur dåligt hon mådde. Särskilt sömnen blev lidande och hon fick sömntabletter utskrivna.

 

- Jag somnade med panik och vaknade med panik. Jämt. Jag började sminka mig mer för att jag såg så trött ut. Försökte alltid vara trevlig men till slut orkade jag inte mer. Jag slutade anstränga mig. Jag gick till skolan utan smink och när folk påpekade att “shit, va trött du ser ut”, svarade jag bara “ja, och det är jag också”.

 

Felicia hade börjat utveckla tvångstankar kring smuts och blod. Många ologiska fixeringar som började som smågrejer, fick stora proportioner.

 

- Allt normaliserades ju med tiden eftersom jag aldrig gjorde något åt det och det spårade ur. Till slut associerade jag all smuts med livsfara.

 

Idag är Felicia sjukskriven för utmattningsdepression. Hon anställdes direkt efter att hon gått klart sin utbildning - en anställning som förlängdes med en månad i taget. Prestationsångesten, den osäkra anställningen och tvångstankarna ledde till att hon till slut gick in i väggen.

 

- Hade jag kunnat gå tillbaka i tiden hade jag gjort något åt det här redan på gymnasiet.

 

Vad hade du sagt till dig själv då?

 

- Även om det ser ut som att alla andra är helt perfekta; att de är jättesnygga, superfräscha, har bästa kroppen, bästa jobbet, snyggaste killen - så betyder inte det att de mår jättebra och är lyckliga. För det ser troligtvis inte ut så på insidan.

 

Hade du trott på det själv?

 

- Troligen inte.

 

- Under terapin fick jag frågorna “Vad är dina livsmål? Hur vill du bli ihågkommen?” Första tanken var att jag ville ha det där feta jobbet och den där feta lägenheten på Södermalm. Men jag blir ju hellre ihågkommen som den skjyssta, härliga personen än personen som hade den flådigaste lägenheten och det fetaste jobbet.

LOVISA, 20 ÅR

 

Nyår är för många en högtid fylld av förväntningar. Ett nytt år med nya möjligheter.

 

- Det var när en jobbarkompis frågade hur min nyårsafton var som jag bröt ihop. Då hade jag hållit det inom mig i tre dagar. Min chef, som själv varit med om samma sak för tre år sedan, skjutsade hem mig. Hon förstod direkt.

 

Panikslagen ringde hon sin mamma.

 

- Jag sa att “det värsta som kan hända ens dotter har hänt”, för jag vågade inte kalla det “våldtäkt”. Jag trodde aldrig det skulle hända mig.

 

Tolvslaget hade skålats in i hemma hos hennes kompis och framåt småtimmarna kom ett killgäng på efterfest. Lovisa, som skulle jobba dagen efter, övervägde att åka hem. Hennes vän övertalade henne om att inte ta taxi, utan de sänkte istället musiken så hon kunde gå in och lägga sig i ett sovrum.

 

- Jag vaknade av att någon la sig bredvid mig. Jag var trött och full, brydde mig inte om det först. Men sedan började han hålla om mig och ta på ställen där jag absolut inte ville att han skulle ta. Jag tog bort hans hand gång på gång. Till slut vände jag mig om mot honom och sa “sluta, jag vill inte”, vilket jag sedan sa flera, flera gånger. “Sådär säger du bara för att du vill dissa mig framför de andra” sa han och höll fast mig. Då blev jag så rädd att jag varken vågade skrika eller gå därifrån. Jag gav upp, tänkte att jag väntar tills det är över. Tills han gjort sitt liksom.

 

Gråtandes med ansiktet ner i madrassen såg hon sin chans att fly när hennes kompis plötsligt öppnade sovrumsdörren.

 

- Jag puttade bort honom och drog upp mina byxor. Min kompis trodde väl till en början att det var på bådas villkor, men när jag kollade henne i ögonen och sa “jag ville inte, jag sa nej hela tiden” började jag gråta ännu mer. Sedan sprang jag hela vägen från Priso till Tannefors. Dagen efter tänkte jag att “det här har inte hänt, det är ett nytt år nu”. Men jag kunde inte sluta älta att han hade gjort det mot min vilja, jag kände mig så smutsig.

 

Trots påtryckningar från sjukhuset och bevis på skador har hon inte polisanmält händelsen.

 

- Dels hade det varit flera uppmärksammade våldtäktsfall just då, om hur anmälan inte går vidare och folk inte blir dömda. Jag skulle inte klara förhör och rättegång om det sedan inte leder någonstans. Jag var även rädd för snacket, att det skulle bli rykten bland hans kompisar om att jag bara söker uppmärksamhet. Det blir ju som att “haha, där ser du, jag gjorde inget, det var ingen våldtäkt!” Det skulle bli offentligt att han inte dömdes och att jag bara ljuger. Det viktigaste är kanske att jag jobbar med mig själv, tänkte jag.

 

Hon berättar att det är tre av totalt tjugo medarbetare på hennes jobb som varit med om samma sak, vad hon känner till.

- Min chef utsattes dessutom av två killar samtidigt när hon var 19, men hennes anmälan gick inte vidare.

 

Lovisa sjukskrevs från jobbet i en månad och de första två veckorna låg hon ensam hemma, helt apatisk.

 

- Han hade inte bara tagit mig kroppsligt, utan även min självkänsla. Jag hade extremt mycket ångest och den blev bara värre. Jag ville inte leva. Jag somnade aldrig, men var konstant trött. Jag tappade all aptit. Vad hade hänt med mig, allt var mitt fel, jag hade inte gjort tillräckligt, jag var så äcklig och jag får skylla mig själv.

 

Hon började gå på stödsamtal på Kvinnojouren Ellinor. Efter att hon haft en panikångestattack kontaktade hon vårdcentralen och fick träffa en läkare som skrev ut antidepressiva och ångestdämpande tabletter. Idag mår hon bättre.

 

- Jag önskar att jag hade förstått tidigare att jag var tvungen att börja bearbeta det här. Det känns som att jag har mognat tio år under den här tiden, jag känner mig som en snällare, mer ömsesidig människa och har skippat en attityd jag brukade ha förr. Jag får försöka vända det till min fördel, låta det här stärka mig.

Photos and texts: Diana Savina